Indien 2010
Marika Oksanen Haring har varit i Orissa i östra Indien. Läs om hennes resa här!
"Det viktigaste är att leva i nuet"
"Det bästa jag gjort! - Så vill jag beskriva det. Kontrast är ett ord jag vill använda, för ingenting i Indien är som man är van vid. Samhörighet är ett annat ord - med alla som vi mötte och intervjuade, tolkarna, och med de andra i gruppen, trots att vi kom från helt olika bakgrunder."
"Att leva i nuet - det var livsfilosofin. Det gjorde jag där, och försöker hålla kvar vid det här hemma. Jag mådde så bra! Även i de jobbigaste ögonblicken, var jag helt bekväm med mig själv och de jag befann mig med, vilket jag tror hänger ihop med hur Indien är.
Vår frågeställning ändrades hela tiden. Först ville vi undersöka demokrati, sen blev det socialt kapital, som utvecklades till sociala nätverk. Vi undersökte tillslutvilka faktorer som avgör hur man formar sitt sociala nätverk, och vilka skillnader det finns beroende på kön och kast. En kvinna måste aktivt skapa sitt nätverk, eftersom det inte är ovanligt att hon annars bara stannar hemma och inte träffar någon, medan mannen jobbar och hela tiden är ute bland folk. Self-help groups där kvinnor träffas utanför hemmen, är ett sätt för dem att umgås och bygga upp nätverk. När vi undersökte hur skillnaderna ser ut mellan kasten kom vi fram till att det inte är så att det högsta kastet utan snarare att det största, i vår by fiskekastet, som har det starkaste sociala nätverket. Ändå hade man relationer över kastgränserna, och det fanns överhuvudtaget en väldigt stark tillit i byn.
Jag älskade min by, och saknar den hela tiden. Det är en ganska stor by med 388 familjer och fyra-fem kast. Det finns ingen el, men annars är det fullt utvecklat, med tre skolor för olika åldrar. Det fanns fantastiska lärare. Ett stort möte var med läraren Gayatrai, som skulle passa jättebra som lärare på Globala, fast hon behövs bättre där! Hon är engelsklärare, jätteengagerad, en enorm inspirationskälla och väldigt intelligent. Hon hade alltid ett stort leende och ingav lugn och hopp!
Marika på väg till sin ö en tidig morgon i januari.
Jag träffade en kvinna som jag kunde kommunicera med utan att prata. Vi åt lunch hos henne varje dag i byn. Första dagen målade hon våra fötter. Mitt första starka intryck av henne var att hon var en bra mamma. Jag såg min egen mamma i henne. Hennes familj var hennes bästa vänner, som för min mamma. Sen såg vi henne på ett möte i en self-help grupp, då fick hon en ny dimension. Hon fascinerade mig. När vi sa hejdå var det ordlöst, bara med blickar. Det var så ömsesidigt. Sen målade hon våra fötter igen. Det var så symboliskt; första dagen måla fötter, sista dagen måla fötter. Men det hade hänt så mycket däremellan, att det kändes helt olika.
De första dagarna var det som att jag inte hade min egen historia. Jag var bara det jag såg, upplevde luktade och hörde. Efter någon dag började det släppa, och jag såg de skillnader som fanns. Och typiskt svenska saker, typ små grodorna, som inte alls är vikigt för mig, blev symboler för hur olika vi är. Sen återgick jag till att känna mig som ett oskrivet blad.
Vi diskuterade sånt som skilsmässor, familjeformer som är vanligt i Sverige, med styvföräldrar och styvsyskon och homogifte med folk vi mötte. Det var enorma skillnader i synsätt! Men jag tänkte inte så mycket "så här gör vi i Sverige, så gör de i Indien". Nu i efterhand har jag och Emma kommit fram till att det inte finns några likheter alls!
Byn var på en ö och det var nästan filmiskt när vi skulle säga hejdå, och åkte iväg med båten, och vinkade till de byinvånare som vi hade kommit närmast. Det jag mer bär med mig är alla minnen. Det absolut jobbigaste med resan är att det har tagit slut, att jag har kommit hem och aldrig kommer uppleva samma resa . Jag känner mig själv bättre nu, vem jag är och vad jag vill. Familjen har alltid varit nära mig, men nu känns det väldigt viktigt att prioritera dem.
Det viktigaste för mig att behålla från Orissa är att leva i nuet och inte reflektera så mycket framåt och bakåt. Jag har inte ens varit hemma en vecka, men tagit mer kontakt med folk än jag gjorde innan. Det känns jätteviktigt att vara mottaglig och inse hur mycket det ger. Det inte är farligt att ta kontakt med folk man inte känner. Häromdagen gav jag en pojke på tunnelbanan min fönsterplats, och bara en sån liten sak ger så mycket."
Av Sandra Behdjou
Klicka på bilden så kan du se ett bildspel från fälstudierna till Orissa 2010!
Föregående sida: Nicaragua 2010
Nästa sida: Elevinflytande
